julia elsa maria

Klockan har just passerat halv sju och alarmet går av.  Tonen är gäll och skärande. Jag tror min väckarklocka är något av det jag hatar mest här i världen. Mitt rum är mörkt och det enda jag vill är att drömma vidare min ljusa dröm. Bussen går om en dryg timme. Jag somnar om. Den förskräckliga väckarklockan ringer igen och jag tittar på klockan, tjugo minuter tills bussen går. Med ett raketsnabbt ryck sparkar jag av mig täcket och försöker övertyga kroppen om att det är morgon, men det går inte alls bra. Ögonen är i princip stängda när jag väljer kläder för dagen, som vanligt prioriterar jag något mysigt när jag är som tröttast, idag blev det en kofta mjuk som en kudde över axlarna.  När jag valt min utstyrsel sätter jag mig vid sminkbordet och tvingar ögonen och hjärnan att fokusera på att applicera det rosa läppstiftet utan att det ska få mig att se ut som en clown.

Jag lunkar ner för den knarriga trappan ner till ett ännu mörkare kök. Vanligtvis öppnar jag kylen det första jag gör, idag med hoppet att det finns apelsinjuice, samtidigt sneglar jag på min klocka som visar att bussen går om sju minuter, exakt den tid det brukar ta att gå till bussen plus två marginalminuter. Jag kollar termometern, sju grader. Går till hallen och slänger på mig ytterjackan, halsduken och mössan och beger mig ut i kylan.

Det var första gången gruset hade lite frost på sig den här dagen, likaså de resterande orangea bladen på körsbärsträdet jag alltid passerar innan jag viker av i riktning mot busshållplatsen. Jag traskar på och minuterna går, jag måste skynda mig, jag måste springa för att vara säker att hinna med bussen! Det är vid det här laget min morgon vänder och jag känner att jag kan ta mig igenom en skoldag, för på busshållplatsen står min bästa vän väntandes på mig med en termomugg fylld med hennes groteskt goda varma choklad. Jag tar en klunk samtidigt som jag ser bussen i ögonvrån.